Det är inte lätt att vara ung idag, jag klagar inte, utan jag bara berättar lite som det är: att det inte är lätt att vara ung. Det är säkert inte så lätt när man är äldre heller men då tampas man med en massa andra saker.

 

När man går ut universitetet med lovord om att hela världen ligger framför en, men den verklighet man möter är någon helt annan. Det är svårt att få ett jobb och att hitta en lägenhet. För att få ett jobb behöver man en lägenhet och för att få en lägenhet behöver man ett fast jobb. Inte så lätt när man bara för vikariat eller går på timmar? Och vem säger att det är hugget i sten att man får ett fast jobb inom 2 år.

 

De flesta äldre berättar att de gått igenom samma sak när de var unga, när de kom till osäkerheten om jobb. Att få bostad verkar ha varit lättare då. Är det inte så att man ska försöka ta lärdom av det som hände förr och göra det bättre nu?

 

Som jag nämnde så klagar jag inte, jag tycker bara att det är lite konstigt. Det kan inte vara ett sammanträffande att man hör på nyheterna att långtidssjukskrivningarna ökar bland de unga där bl.a utbrändhet sägs vara en faktor. 

 

 

Jag har själv letat lägenhet nu i 4 månader och äntligen med lite tur fick jag en, snabb inflytt och allt. Men det är inte alla som har den turen. Jag har även fått tillsvidare anställning vilket gör att jag kan pusta ut lite nu efter nästan 2 år men det tog bara en magutredning och en massa osäkerhet innan jag nådde fram. Det var alltid en osäkerhet när ens vikariat började leda mot sitt slut, skulle man få fortsatt, timmar eller kanske inte någonting alls? Det kan tilläggas att vara inneboende hos någon och samtidigt ha en lägenhet i en annan stad än den man jobbar i inte riktigt minskade stressen alls. 

 

Jag tycker iallafall inte att det är rättvist att mer och mer arbete läggs på de äldre när fler och fler går i pension. Allt detta samtidigt som den yngre generationen slits ut redan innan de börjat.