Det är inte roligt..
Publicerat 2014-06-10 20:30:20 i
Allmänt
.. att lida av någonting som man inte riktigt kan kontrollera. Nu kommer ett litet inlägg om ett problem jag har, ett problem som ibland styr mitt liv och är lite utav andledningen till att jag inte uppdaterat här på ett tag. Jag har IBS och jag lider utav det i viss mån. Speciellt vid vissa tillfällen. För er som inte vet vad IBS är så står det för Irritated Bowel Syndrome, irritabel kolon eller känslig tarm som det också kallas. Men detta menas att man har en kännslig tarm helt enkelt, man kan få magknip, diarre, bli förstoppad, gasig mm. och det spelar egentligen ingen roll vad man äter. En sak som du kan äta ena dagen kan du inte äta nästa och så vidare.
Det är inte roligt att behöva gå hem från jobbet för att magen krånglar och man måste gå hem från sitt arbete. jag tar mitt arbete väldigt seriöst och eftersom jag jobbar med människor och behöver finnas på plats för att kunna jobba är mina problem väldigt störande. Det är inte roligt att känna att du sviker dina arbetskamrater eller lämnar dem i sticket när du måste gå hem.
Det sistnämnda är det jag jobbar mest med, det är ok att vara hemma för man mår dåligt, man sviker inte sina arbetskamrater. Jag skulle inte vara till någon större nytta på jobbet med tanke på att det är jobbigt att ens röra sig. Jag är väldigt tacksam för de fina arbetskamraterna jag har som är så förstående.
Det finns mediciner som lindrar symptomen tillfälligt men som samtidigt eventuellt gör någon av de andra symptomen värre om man äter de för ofta.
Det jag ibland lider av är inget ovanligt utan blir allt vanligare i samhället, man kan ha dessa besvär mer eller mindre i olika perioder. Jag hoppas att dessa problem blir ett mer diskuterat ämne så att man kan komma på bättre och smartare råd för de som lider av sina problem.
Om att vara ung
Det är inte lätt att vara ung idag, jag klagar inte, utan jag bara berättar lite som det är: att det inte är lätt att vara ung. Det är säkert inte så lätt när man är äldre heller men då tampas man med en massa andra saker.
När man går ut universitetet med lovord om att hela världen ligger framför en, men den verklighet man möter är någon helt annan. Det är svårt att få ett jobb och att hitta en lägenhet. För att få ett jobb behöver man en lägenhet och för att få en lägenhet behöver man ett fast jobb. Inte så lätt när man bara för vikariat eller går på timmar? Och vem säger att det är hugget i sten att man får ett fast jobb inom 2 år.
De flesta äldre berättar att de gått igenom samma sak när de var unga, när de kom till osäkerheten om jobb. Att få bostad verkar ha varit lättare då. Är det inte så att man ska försöka ta lärdom av det som hände förr och göra det bättre nu?
Som jag nämnde så klagar jag inte, jag tycker bara att det är lite konstigt. Det kan inte vara ett sammanträffande att man hör på nyheterna att långtidssjukskrivningarna ökar bland de unga där bl.a utbrändhet sägs vara en faktor.
Jag har själv letat lägenhet nu i 4 månader och äntligen med lite tur fick jag en, snabb inflytt och allt. Men det är inte alla som har den turen. Jag har även fått tillsvidare anställning vilket gör att jag kan pusta ut lite nu efter nästan 2 år men det tog bara en magutredning och en massa osäkerhet innan jag nådde fram. Det var alltid en osäkerhet när ens vikariat började leda mot sitt slut, skulle man få fortsatt, timmar eller kanske inte någonting alls? Det kan tilläggas att vara inneboende hos någon och samtidigt ha en lägenhet i en annan stad än den man jobbar i inte riktigt minskade stressen alls.
Jag tycker iallafall inte att det är rättvist att mer och mer arbete läggs på de äldre när fler och fler går i pension. Allt detta samtidigt som den yngre generationen slits ut redan innan de börjat.
Motgångar
De senaste två veckorna har varit full av oväntade motgångar eller rättare sagt anpassningar till nya saker under vissa för mig nya situationer. Jag har lärt mig en massa nya saker om mig själv, vad jag behöver tänka på och utveckla hos mig själv.
På jobbet har det varit mer att göra än vanligt, vilket jag är väldigt glad över. Detta har även inneburit en del stress och rörighet vilket stundtals kunde vara svårt att hantera. Mitt i detta lite småröriga kom jag fram till en del om mig själv, saker jag måste bli bättre på att hantera, saker att ha i åtanke och förbättra när liknande situationer uppstår.
Alla har vi olika motgångar/ prövningar här i livet, vissa har svårt att hantera stress andra har svårt att förstå olika människors utgångspunk här i livet. Men det är väll det livet handlar om? Att tampas med motgångar och bli en bättre människa efteråt? Eller iallafall ha lärt sig något nytt om sig själv eller någon annan.
Nu när jag åker buss så mycket som jag gör brukar jag ta mig någon minut och reflektera över saker typ om hur det har gott på jobbet, vad jag kunde gjort bättre/ ändra på. Mitt tips till er ta någon minut och granska er själva, era handlingar under dagen och fundera på om det var något ni kunde hantera bättre eller göra på ett annat sätt.
Jag är trött..
Jag är trött på hur jag inte kan ta till mig allt bra jag gjort och åstadkommit hittills utav rädsla för vad som händer sen. Att kunna stå där rak i ryggen och bara njuta av stunden och känna att jag gjort ett bra jobb och vara nöjd med det. Utan att behöva bekymra mig.
Det känns som för varje nytt leende krävs två tårar, för varje framsteg rycks någonting ifrån mig ungefär som om det skulle vara någonting jag var skyldig. Någon slags betalning för allt jag åstadkommit.
Jag tycker det är orättvist och för tillfället känner jag mig bitter på livets obalans.
När jag nu står vid slutet av det viktigaste jag åstadkommit i mitt liv rycks något stort ifrån mig och jag önskar att han kunde vara där och vara stolt över mig. Le med mig åt allt vad jag har åstadkommit, le tillsammans med mig och ge mig råd i nästa steg av livet. Saknar dig pappa.
Om saknad
För någon vecka sen berättade mormor att deras katt hade dött, synd tyckte jag för den katten var väldigt mysig och alltid sällskaplig när man kom och hälsade på. Vid samma dag så gick jag förbi köket och hörde att mormor pratade i telefon. Jag vet man ska inte lyssna på när andra pratar i telefon men det hon sa var så vackert:
".. jag var så ledsen över att mamma gått bort och jag saknade henne så mycket en dag när jag stod och diskade i köket. Jag sa rakt ut att: mamma finns du därute någonstans ge mig ett tecken, ge mig ett tecken så jag vet att du finns!"
Med gråten i halsen återberättar hon att en stund efter detta hade katten kommit invandrande till köket för att sedan stanna hos mormor tills han gick bort för någon vecka sedan.
När jag gick ut i trädgården igen så hade till och med jag gråten i halsen, hela scenen som jag lyssnat på var så otroligt vacker. Under tiden katten bodde hos mormor och morfar har den agerat som stöd för mormor i saknadens stunder. Och kanske har katten hjälpt mormor så att allt känns lättare.
Alla uttrycker saknad på olika sätt, vissa nästan minimalt och andra i överflöd. Vissa tror på att de som inte längre finns här hos oss ändå är närvarande och vakar över oss och kanske, kanske är det så ibland? Kanske finns gamelmormor där och vackar över sina barn och barnbarn och barnbarns barn? Jag stod henna ganska nära och ibland kan även jag nästan känna att det finns någon som är där vakar över mig.
