Jag är trött..
Jag är trött på hur jag inte kan ta till mig allt bra jag gjort och åstadkommit hittills utav rädsla för vad som händer sen. Att kunna stå där rak i ryggen och bara njuta av stunden och känna att jag gjort ett bra jobb och vara nöjd med det. Utan att behöva bekymra mig.
Det känns som för varje nytt leende krävs två tårar, för varje framsteg rycks någonting ifrån mig ungefär som om det skulle vara någonting jag var skyldig. Någon slags betalning för allt jag åstadkommit.
Jag tycker det är orättvist och för tillfället känner jag mig bitter på livets obalans.
När jag nu står vid slutet av det viktigaste jag åstadkommit i mitt liv rycks något stort ifrån mig och jag önskar att han kunde vara där och vara stolt över mig. Le med mig åt allt vad jag har åstadkommit, le tillsammans med mig och ge mig råd i nästa steg av livet. Saknar dig pappa.
