Kistan var öppen, inlindad i vitt tyg med en vid duk över ansiktet låg han där. Det enda som syntes var hans händer, välbekanta, karakteristiska, de händer jag med lätthet skulle kunna urskilja var som helst.

En nickning och tygskynket fördes försiktigt bort. Under fanns ett rödfärgat ansikte med en och annan svart fläck. Ansiktet såg ut att tillhöra en 80-90årig man, det korta håret, det insjunkna ögonen. Ett urhålkat ansikte. Allt levande var som bortblåst tillsammans med hans rättmätiga ålder, kvar fanns bara en tom och föråldrad kropp. När döden sjunker in har åldringen ingen hejd, kvar finns bara ett tomt föråldrat skal.

 

 

I slutet på förra månaden gick min far plöstligt bort så har inte haft så mycket tid eller ork att blogga, det tror jag ni förstår och dagen innan midsommarafton hålls begravningen och det ovan beskrivna är när jag ville se min far innan begravningen.